(November 20, 1817 - December 11, 1907) was a painter whose name has become synonymous with White Mountain art of the 19th century. He began his training as a lithographer under celebrated marine artist Fitz Henry Lane at Pendleton's Lithography shop in Boston. Most art historians consider him the founder of the "North Conway Colony" of painters who came to North Conway, New Hampshire and the surrounding area during the second half of the 19th century. His paintings were often used to make chromolithographs that were subsequently sold to tourists who could not afford Champney's originals. He exhibited regularly at the Boston Athenæum and was a founder of the Boston Art Club   Related Paintings of Benjamin Champney :. | Artist | Diptych of Saint John and Saint Veronica | Marine Sunset | Village at the River sg | Charles-Alexandre de Calonne |
Related Artists:
Gerhard Munthe
1849 (1929) was a Norwegian painter and illustrator.Munthe was born in Elverum to physician Christopher Pavels Munthe (1816 C 1884) and his wife Christine Margrethe Pavels Aabel (1827 C 1887). He was a brother of historian and military officer Hartvig Andreas Munthe, writer Margrethe Munthe and military officer Carl Oscar Munthe. He was also an nephew of historian and cartographer Gerhard Munthe and an uncle of genealogist Christopher Morgenstierne Munthe, librarian Wilhelm Munthe and painter Lagertha Munthe. Through his mother he was a nephew of Andreas Leigh Aabel and Oluf Andreas Aabel, and a first cousin of Hauk Aabel. In December 1886 he married Sigrun Sandberg (1869 C 1957). Between 1886 and 1890 Bjørn Bjørnson was his stepfather-in-law. Munthe and Sandberg settled in Sandvika and later Lysaker. Also, Munthe had a studio at Ringstabekk for a short period.The couple divorced in 1919, the same year she married Fridtjof Nansen.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Vincenzo Foppa
1427-1516 Italian Vincenzo Foppa Locations Italian painter. Giving new life to the art of the Lombard school, he exercised a great influence upon northern Italian art until the advent of Leonardo da Vinci. He settled (c.1456) in Pavia. There and in Milan he executed many important frescoes, most of which have been destroyed. He painted religious subjects exclusively, ranging from powerful renditions of the Crucifixion (Bergamo) to poignant depictions of the Madonna (Milan; Johnson Coll., Philadelphia; Davis Coll., Newport, R.I.; National Gall. of Art, Washington, D.C.). His large altarpiece of the Madonna and Child with Saints (Brera, Milan) is a notable example of his technical skill and variety of characterization.